Riksdagen säger ja till ny sexualbrottslag

Idag, den 23 maj 2018, har riksdagen röstat igenom en ny sexualbrottslag som enligt lagförslaget kommer att träda i kraft den 1 juli 2018.

Lagförslaget innefattar bland annat den så kallade samtyckeslagen som innebär att den som vill ha sexuellt umgänge med en annan person kommer att behöva försäkra sig om att den andra personen också vill det. Utgångspunkten är således frivillighet och samtycke. Det ska inte längre krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat ett offers särskilt utsatta situation, för att kunna dömas för till exempel våldtäkt.

Regeringen föreslår även införandet av två nya brott– oaktsam våldtäktoch oaktsamt sexuellt övergreppmed ett fängelsestraff på högst fyra år. Oaktsamheten tar sikte på omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt.

När det gäller sexualbrott mot barn föreslår regeringen även att det ska räcka med oaktsamhet hos gärningsmannen ifråga om barnets ålder för att på så sätt minska diskussionen kring barnets kroppsutveckling. Den som har utsatts för sexualbrott ska vidare få stöd tidigare i processen, bland annat genom att omedelbart få ett målsägandebiträde.

Regeringens förslag har debatterats livligt och både hyllats och kritiserats. Advokatsamfundet, genom ordförande Anne Ramberg, uttryckte tvivel, talade om ”politisk populism” och ifrågasatte om förslaget skulle leda till fler fällande domar. Tidigare i år dömde även lagrådet ut lagförslaget med hänvisning till bland annat att lagen saknade grundläggande krav på förutsägbarhet. Andra, till exempel Madeleine Leijonhufvud (professor emerita i straffrätt), har emellertid kämpat i åratal för en sådan här sexualbrottslag som bygger på frivillighet. Enligt henne är inte syftet med lagen att fler ska fällas för sexualbrott – syftet är istället att lagen ska ha en normerande effekt och bana väg för en samtyckeskultur.

Debatten kan jämföras med den om barnaga under 1970-talet. Lagförslaget mot barnaga kritiserades, bedömdes som uddlös och till och med hånades. Trots detta införde Sverige, som första land i världen, ett förbud mot barnaga 1979. Förbudet utgör idag ett klassiskt exempel på normativ lagstiftning som genom åren har förändrat samhällets syn på barnaga.

Att Sverige instiftar en sexualbrottslag som förtydligar att sex ska bygga på samtycke och frivillighet är för mig en självklarhet, oavsett om den praktiska skillnaden mellan den gamla och nya lagen blir obefintlig i själva rättstillämpningen. Sexualbrott är till sin natur svårbevisade och komplicerade och det kommer inte den nya lagen att ändra på. Därför är det extra viktigt att fokusera på brottsförebyggande åtgärder och betona vikten av frivillighet och samtycke för att minska antalet övergrepp. Det nya lagförslaget är ett steg i rätt riktning.